Tala för dig själv, Hildebrandt!

Johanne Hildebrandt stör sig på Madonnas plötsligt uppvaknade världssamvete och befarar att det bara är ännu en del av stjärnans väloljade mediamaskineri.
Så långt är jag helt med. Men när Johanne, utan nån som helst research i ämnet, börjar tycka till om adoptionsindustrin blir jag mest irriterad.
"Om vi vore vid våra sinnens fulla bruk hade vi släppt allt vi hade för händerna och åkt och adopterat varenda unge. Men det gör vi självklart inte för vi är alla för upptagna med att välja dvd-filmer, bestämma middagsmat, tvätta sockor och annat viktigare", skriver Hildebrandt i Aftonbladet.
Idén om att lösningen på tredje världens problem ligger i att vi i väst skulle massadoptera föräldralösa barn luktar unken gammal kolonialism. Och om Johanne bara orkat googla på ordet adoptioner skulle hon snart inse att det inte är nån snabbt avklarad historia för vanliga svenskar utan popmiljoner på banken. Först synas hem, hälsa, uppväxt, kontaktnät och sexliv(!) av socialen. Sen ska brottsregistret säga sitt. Och därpå följer en utredning i det land från vilket man tänkt adoptera. Oerhört många får avslag. Ibland på goda grunder. Ibland av fullständligt obegripliga skäl. Och att som ensamstående kvinna adoptera ett någorlunda friskt barn under fyra år från något annat land än Kina är i det närmaste omöjligt. Däremot finns det ibland barn med handikapp som kan komma ifråga för dessa kvinnor. Vilket är märkligt, eftersom handikappade barn borde ha större behov än friska av en ekonomiskt stabil familjebildning, läs: kärnfamilj med hög inkomst att lägga på skenande sjukvårdskostnader och allt dyrare mediciner. Men som vanligt finns det ingen logik utan även adoptionsvärlden följer det kapitalistiska samhällets grundpelare utbud och efterfrågan.