Det hängde ett gäng invandrarungdomar, typ 14-15 år, utanför min port när jag kom hem från Dr Nie. Tog ut hundarna som vanligt och kidsen skrek i högan sky och flög omkring som vore det tredje världskriget. Vilket förstås fick hundarna att skälla. De blev ju rädda. Vi bor här i huset och plötsligt beter sig en hel flock främmande människor som om de vill gå till attack och äta upp oss. Men när jag skulle förklara detta för kidsen fick jag bara ett jävla utbrott tillbaka och "jag är hundrädd för fan och du ska fan inte säga nåt när du vet att dina hundar är såna!"
Vad fan är "såna"? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Jag har haft hund i tjugo år, de jag har nu är åtta, och de har aldrig bitit någon. Varken människa eller hund. Även om det funnits stunder då de förmodligen borde ha gjort det. Som nu då.
Och när folk snackar skit om mina hundar, ja mina djur över huvud taget, då förvandlas jag till en lejonhona. Men utan licens att döda tvingas jag modstulen gå in och låsa om mig i min lägenhet eftersom jag inte orkar hamna i bråk med tio delinquents för vad som egentligen är en småsak. Jag vill ju ogärna få mina bildäck sönderstuckna igen liksom. Och det är sen en tid tillbaka även fullständigt uteslutet att be Borlängefamiljen om hjälp. Även om jag skulle kunna.
Jag är bjuden på fest och rädd att gå hemifrån nu. Men grannen som lovat passa mina hundar lugnade mig med att lova hålla ett öga. Och försäkrade mig att kidsen där ute var lika knäppa mot dem och deras hund. Som är världens lydigaste och lugnaste Border Collie. Hon skäller inte ens. Men det sket ju de knäppa kidsen i.
Det borde finnas en lag som tvingade alla hundrädda freaks att gå i terapi. Som det är nu kan en fullt normal hund avlivas för att en enda knäppis hittar på lite sagor. Det gör mig skiträdd. Har allvarligt funderat på att emigrera om det blir ännu värre att ha hund i Sverige.
Och för er som undrar - jag har själv varit hundrädd och blivit biten som barn. Men ingen gjorde hunden till syndabock. Det var min morbrors fel som provocerat henne att vakta sin mat. Utan att tänka på att ett fyraårigt barn kanske inte förstod skillnaden på mitt och ditt. Först tio år senare blev jag på allvar av med min hundrädsla. Genom min allra första hund - mellanpudeln Nicke. Han botade sedermera ett helt kvarter ungar från hundrädsla. Och det är hans döttrar som nu skäller på förortskids. Med all rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
jobbigt. men spelade det någon roll vad kidsen hade för hårfärg/hudfärg?
Ja, på sätt och vis faktiskt. För hundrädsla är betydligt vanligare bland invandrare. Men jag fattar vinken, Victor.
Ja, jag håller med. Där jag bor är sånt där vardagsmat, folk hoppar ner i diket eller över staket för att komma så långt som möjligt från min (kopplade, supersnälle) vovve. I nio fall av tio är det invandrarungdomar. Inte så konstigt med tanke på att rabiessmittade gatuhundar och feltränade vakthundar är ganska vanligt i många länder.
Ja men det paradoxala är ju just det att det ofta är just unga invandrarkillar som har dessa aggressiva kamphundar och det är ju där faran ofta ligger, inte hos pudelägarna eller hos andra hundägare som har "snällare" raser. Det är onekligen ganska märkligt att se skräcken i ögonen hos människor när jag är ute och går med min söta lilla flattevalp, för att i nästa sekund få ett hånflin upptryck i ansiktet av en ung invandrarkille som går förbi med sin amstaff eller pitbull, typ "min hund skulle kunna döda din på 5 röda så passa dig". Det är ju en kulturell grej helt enkelt, i många länder används ju inte hundar som gulliga sällskapsdjur utan för att vakta och väcka respekt. Därav kulturkrocken.
/N
anonymous: precis min mening. Även om det också finns svenska förortskillar som skaffar pitbull förstås. Men det är alltid osäkra, unga män i förorten, som behöver en hund för beskydd. Och efter Boels berättelse kommer jag inte att flytta tll Gottsunda med min hund, hur billigt/lätt det än är att få lgh. Det är som att gräva hennes grav i förtid, fördomar eller ej. Som hundägare måste man bli fördomsfull - för att spara sin hunds liv. Jag kopplar alltid och går åt sidan när jag ser ung kille med pitbull/amstaff. Jag har sett så mkt skit att det blivit en reflex. Min första hund blev illa biten tre ggr innan jag lärde mig att inte vara så naiv och social i hundvärlden. Sen, utanför den, hoppas jag att jag inte dömer hunden efter håren alltför ofta, hmm.
Det trista är att min hund blev attackerad i den skogmullemysiga, termoschokladiga Hågadalen. Utanför ghettot.
Fast, apropå det där med stor vs liten hund (en stor är svårare att bära på uppsträckta armar) - jag får sällan minhundkanätadintillfrukost-blicken. Även pitbullägarna inser att min jycke skulle kunna ge deras en hård kamp. Det var förmodligen därför killen hade så bråttom att fånga in sina bestar senast...
Skicka en kommentar