Gubben som inte ville se

Det blev ett kort möte med Sten igår, men som vanligt väldigt trevligt. Och som vanligt mest prat om jobb och tidningar och journalistikens utveckling eller snarare dess tillbakagång. Och i någon mening nämndes X, en av medarbetarna mycket respekterad, medelålders, manlig (såklart) näringslivsreporter som självklart åtnjöt alla de privilegier som följde med denna respekt. En respekt som, såvitt jag förstod det, grundade sig på några artiklar han skrivit om Boforsaffären på 80-talet.
Nu är jag av den uppfattningen att man aldrig är bättre än sitt senaste jobb och under min tid på nedan nämnda landsortsblaska läste jag inte en enda intressant text av denna man. Med andra ord förstod jag inte what the big fuss was about. Än mindre förstod jag när X kom för att arbeta hos oss på lokalredaktionen för att få lite ledigt från cheferna inne på storan. En morgon var vi ensamma på redaktionen. Något jag var van vid men inte han. När han såg att agendan var tom och inget hade hänt på polisfronten under natten växte paniken i hans ögon. "Finns det ingen dagordning? Vad har de tänkt att vi ska skriva om?"
Denna man var van vid att sitta och fila på en intervju med nån näringslivshöjdare i två veckor. Nu satt han på en lokalredaktion i Sveriges mest händelselösa stad och förväntades fylla sidor. Och detta tillsammans med en dum blondin som knappt var torr bakom öronen. Åtminstone var det väl så han såg på mig.
Själv var jag lugn som en filbunke. Några samtal till ting och polis och några idéer på lager och vips så fyllde vi tidningen den där dagen också. Att inte få panik när "ingenting händer" är en rätt så viktig egenskap hos en lokalredaktör. Liksom att ta ansvar även för alla de skitgrejer som fyller notisspalter och döda utrymmen under annonser. Vem som helst kan sitta och fisa fram en tjusig intervju med en kändis. Och vem som helst kan gräva fram graverande uppgifter ur diarier bara man får tid av chefen och har en rejäl portion tur. Till och med en dum blondin begriper något så simpelt.
Hur det gick med X?
Han sitter kvar som näringslivsreporter. Och åtnjuter samma respekt som förr och samma privilegier. Men någonstans trodde jag ändå att han hade fått sina fördomar på skam efter att ha sett mig göra tidning. Då känns det ganska ruttet att långt senare få höra att fördomarna även omfattade "vänskapen" mellan mig och hans jämnåriga kollega.
Redan när jag för fem år sen stövlade in på redaktionen i feministtröja och X läste högt ur någon Johan Hakeliuskrönika med tydlig adress till mig förstod jag att han inte hade några kvinnliga vänner. Så egentligen är det ju synd om karln.
Ändå tar jag åt mig. Den lilla lokalredaktionen i Karlskoga var den första att fullt ut erkänna mig som reporter. Jag skolades där, gavs ansvar och omhuldades. Jag var "en av gubbarna" och det betydde enormt mycket för mig efter ett trassligt yrkesliv i skuggan av min sambos karriär och den uppslitande separation jag just gått igenom.
Men så kom den här näringslivsreportern och petade mig ur gemenskapen med sina Hakeliusord och sina fördomar om vänskap mellan flickor och gubbar.
Det är fem år sen men jag känner ännu den där klumpen i magen.