Ännu en Per undrar "varför i herrans namn" en "hipp tjej" som jag laddar ner gamla ohippa AOR-rockarna Journey. Och jag kan bara svara att jag aldrig gjort några anspråk på att vara särskilt hipp. Jag är en 50-årig gubbrockare i en trött, 33-årig kvinnas trasiga kropp. Och min skivsamling har som enda syfte att göra mig kåt, glad och tacksam.
Och tja... Journey funkar. Men i ärlighetens namn mest "Don´t stop believing".
Men jag gillade ju Chicago också. Och dom där REO Speedwagons "I can´t fight this feeling". På skoldiscot i mitten av 80-talet. Isblå logebelysning och mikrovärmda ostfrallor för en femma. Syrrans röda kjol och egna conversekopior. Fulla klasskompisar som somnade i garderoben. Och alla killar såg ut så här:
www.youtube.com/watch?v=OidkjkmAr-o"
Oförglömligt inslag. Oförlåtliga frisyrer.
Tack för länken Per!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
nä, jag heter inte gudmundsson. jag är han med ed harcourt-klippen, som inte tyckte ryan sög på berns. haha, hög igenkänningsfaktor på skoldiskot och 'i can't fight this feeling'. kommer ihåg att en kompis spelade in swedish metal aid på video, vilket inte alla hade på den tiden. jag tror även han fick den singeln i julklapp. snackade med honom i telefon igår och jag mindes ett party (som det hette då)som delades in i två läger: ett som ville lyssna på mötley crues 'smoking in the boys room' och ett om ville lyssna på kiss, antagligen 'tears are falling'. tror de var samtida. det blev nästan bråk. ett gäng mellanstadiekillar bråkar om vilken 80-talshårdrock som är bäst - usa:s kulturimperialism har genomsyrat hela min uppväxt. jag har väldigt svårt att komma på någon mer bra journey-låt. 'who's crying now', var ju en stor hit, men jag tycker inte den lyfter.
Kiss var bäst på 70-talet. Har till och med döpt tre hundar efter deras låtar från denna tid. Men Mötleys Shout at the devilplatta gör mig fortfarande glad som en lax. Mycket av 80-talsrocken upptäckte jag ganska sent eftersom den inte nådde fram genom skit som Helloween och Ratt å annat trams. Och jag var ju Trackslistan/syntpoptjej med Reeperbahn och Ratata som husgudar ganska länge. Hårdrockens största problem på 80-talet var väl egentligen aldrig musiken, utan hur anhängarna/utövarna såg ut. Åtminstone i den lilla hålan där jag växte upp. Det fanns en mycket enkel förklaring till min sena sexdebut om man säger så;) Men Hanoi Rocks blev sedermera favoriter från det tidiga 80-talet. Maiden och Metallica lämnar jag däremot åt småpojkarna och gubbsen i skinnväst.
Oh, jag färdades tillbaka i tiden ca. 20 år när jag läste ditt inlägg!
ja, alla såg för jävliga ut och musiken håller inte alltid för en lyssning idag. jag tror inte de långhåriga killarna på sunset strip hade tänkt sig att deras fashion-statement skulle fungera i preventivt syfte vad gäller sexualdebuter på andra sidan atlanten, hahaha. det var inte det budskapet deras texter förmedlade i a f. självklart var kiss bästa tid på 70-talet, men det fattade man ju inte på 80-talet. kul det där med hundarna. vad kan de ha hetat? knappast cold gin eller detroit rock city väl? beth, shandy och strutter kanske? jag har till min glädje kommit på två journey-låtar till som platsade på blandbanden: the party's over (hopelessly in love) och ask the lonely. konstigt att så bombastiska bagateller har så deppiga titlar. jag har också, i likhet med dig och nikki sixx, alltid haft svårt för maidens ’galopprock’ (som han kallade det). det är en av vår tids största gåtor hur de i modern tid kan sälja ut ullevi.
Galopprock, ha ha! Det är ett jättebra ord! Det var hur stort som helst när en kollega på tidningen jag jobbade för fick äran att göra en telefonare med Nikki så sent som för tre år sen. Ett befriande inslag i vår påtvingade värld av dokusåpor.
Tikarna heter Plaster Caster och Black Diamond. Hanhunden givetvis Love Gun;)
hundnamnen hahaha! plaster caster har jag för mig handlar om en groupie som gör/gjorde avgjutningar av rockstjärnors youknowhat och love gun, ja… paul stanleys paradnummer. den och black diamond är tillhör f ö
de absolut bästa kisslåtarna. ja nikki var ju den välbehövliga och enda hjärnan i mötley crue. förstår att det var stort. tror hans nya bok ’the heroin diaries’ skulle släppas i november. jag har svårt att förstå vad det finns att tillägga efter the dirt. den absoluta favorit-storyn i den är när nikki överdoserar i en limousin och körs till sjukhus. när han skrivs ut så stöter han ihop med ett fan utanför sjukhuset som säger: men, du är ju död. väl hemma spelar han in ett meddelande på telefonsvararen: hej, det är nikki. jag kan inte svara för jag är död. så lägger han sig i badkaret och tar en ny överdos. med jämna mellanrum går telefonsvararen igång och meddelar att han är död. det var väl tänkt att mötleys låtar skulle handla om party, bågar och brudar, men kom förklarligt nog mest att handla om en heroinists skeva världsbild. perfekt för en 14-årig småstadsbo att identifiera sig med. :-)
Skicka en kommentar